Category: Uncategorized


En liten krönika lagom till Nobeldagen

En dator har ett begränsat antal möjligheter. Det som inte omfattas av dessa är, per definition, omöjligheter: det är omöjligt för en dator att bete sig på ett sätt som inte finns inprogrammerat i den.

En dator kan alltså inte bete sig på ett godtyckligt sätt: den opererar enligt en bestämd uppsättning regler. Så att även om dessa reglers antal är otroligt stort – för att inte tala om de funktioner som de genererar – är det likväl principiellt möjligt för oss att förstå datorn (detta, tycker jag, är en tröstande tanke de gånger som min hårddisk till synes omotiverat bryter ihop för fjortonde gången).

Ibland får vi dock för oss att datorn agerar helt godtyckligt – den gör inte det vi vill, och vi kan inte se anledningen till detta, eftersom vi inte äger kunskapen om just de regler som styr datorns beteende i den aktuella situationen. Vi uppfattar med andra ord det som vi inte kan förstå som kaos.

Men i själva verket är det ju så att det finns luckor i vår kunskap om reglerna. Hade vi haft denna kunskap, hade datorns beteende förefallit oss helt rimligt.

Detta gäller, tror jag, även för neutrinerna i CERN (ifall det visar sig att de faktiskt rörde sig snabbare än ljusets hastighet, och att det inte var mätapparaturen som fick spatt), och för många av de vetenskapliga fynd som tycks obegripliga i nuläget: Universum lyder under lagar och regler. Det förefaller bara kaosartat när vi inte känner till dem. Vi kan inte förstå kvantfysik eller gravitationens obefintliga inverkan på det subatomära planet eftersom vi inte har tillräcklig kunskap om de förutsättningar som reglerar dessa.

Vår mänskliga horisont kan vidgas, det är vetenskapens utveckling ett bevis på, men denna horisont är trots det av naturen smal. Naturvetare gör gott i att påminna sig om den skepsis som i stort sett alla banbrytande vetenskapliga upptäckter mötts av under århundradenas lopp, och se om det kanske inte är så att de själva låter sig förblindas lite smått av sina förutfattade meningar.
Upptäckterna kallas ju inte banbrytande för intet.

Ovanstående text kan tyckas ha haft Captain Obvious som medförfattare. Ifall några mindre uppenbara och mer djuplodande idéer skulle gå att återfinna i den, tar jag helt åt mig äran för dessa. //Karolina

Men men men men manly men men men…

Vi pratade om MÄN idag på science fiction-radion. Bland annat diskuterade vi humorn kring den manliga mannen, Y-kromosomens liv och leverne, Star Trek-kaptenen Jonathan Archer, och filmen Orgazmo. Dessutom gav vi tips på sci fi-konvent som man kan åka på. Här följer länkar till de som vi nämnde:

Norcon:
http://www.norcon.fandom.no/

Eurocon:
http://zagreb-eurocon2012.com/

SF-dagen på Tekniska Muséet:
http://esseffesseff.wordpress.com/

Swecon:
fandom.se/swecon

 

IDIC

För övrigt, tror jag att Vulcans helt ställer sig bakom Vi Gillar Olika:

Ondskans onsdag…

…Är nu på onsdag! Bäva, undersåtar!!

Ondskan, är som vi redan vet, ett problematiskt koncept. Ondskans problem har stötts och blötts av filosofer i århundraden – om Gud är både allsmäktig, allvetande, allnärvarande och god, varför finns det då ondska i världen?

Även om man inte tar med (det minst lika problematiska konceptet) Gud i beräkningen finns det likväl många sätt att betrakta det onda på. Vilken form tar ondskan inom scifi? Vem är det som bestämmer vad som är ont? Och vilka är egentligen verklighetens skurkar?

Karolina listar skurktyper, Emma pratar om hur scifi – och fiktion i allmänhet – har gått mot mer mångbottnade karaktärer, som rymmer både gott och ont, och Leo jämför Jack Nicholsons och Heath Ledgers Jokrar med varandra.

Vi ger inget smakprov den här gången, utan låter er själva infoga er egen bild av den absoluta ondskan i det här utrymmet nedanför:

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blir lätt förvirrat…

…när man ger sig in på det här med tid. Det kan vi konstatera såhär när dagens avsnitt av Science fiction-radion, som handlade om FRAMTID, har blivit en del av dåtiden. Denna förvirring har också lett till att det blogginlägg vi publicerade före dagens avsnitt försvann i ett moln av baktid (som framtid, fast ut och in).

En fantastiskt bra skönlitterär avhandling om exakt hur knepigt det är med tid är Charles Yu:s roman How to Live Safely in a Science Fictional Universe. Författaren visar prov på en otroligt skarpsinnig, för att inte säga genialisk, förståelse för kausalitet, eventualiteter, möjligheter och logiska följder. Boken har även kanske världens snyggaste omslag.

Annars kan man, om man vill få en lite mer kortfattad beskrivning av tidens egenskaper, njuta av den 10:e Doktorns odödliga visdomsord:

 

Om nom nom nom…

På onsdag serverar vi ett ytterst matigt program!

Vi sätter tänderna i Vulcan- och Klingondiet, smakar lite på cuisine á la The Matrix, och undersöker genmodifierad mat (kommer mördartomaterna att anfalla…?). Dessutom: aero- och hydroponics – grönsaksodling utan jord!

Som en aptitretare inför onsdagen kan vi se att det där med kött, det är inte riktigt Mr Spocks grej:

 

 

I rymden kan ingen höra dig skrika

I onsdagens avsnitt av science fiction-radion kommer vi att närma oss den täta massa av kosmisk terror som är scifiskräck! Vad innebär denna ihopklumpning av två genrer; är det ett genetiskt experiment som gått fruktansvärt fel, eller är det i själva verket en intressant kombination som för fokus till hur vi definierar scifi respektive skräck? Finns det en ”ren” form av dessa två olika genrer, eller hur ska man förstå dem när de kombineras? Vad är ”scifi” och vad är ”skräck” i en film som utger sig för att vara både och?

Vi pratar specialeffekters betydelse (eller brist på…) för skräckfaktorn i en film; überklassikern Alien (1979); och annat smått och horribelt. Dessutom utlovas härligt kitschiga ufo-ljud.

Här är ett litet montage med scener från skräckfilmer som kanske inte lyckades så väl med något annat än att få publiken att gapskratta:

Bokmässan: Don Rosa och Liv Strömquist

Emma och Leo har gjort en utflykt till Göteborg och spenderat hela dagen på Bokmässan! Vi är lite star struck efter att ha sett sådana storheter som Rickard Wolff och Jan Guillou in person… eller i alla fall serietecknaren och satirikern Liv Strömquist:


Leo fick också en fin teckning, nämligen en mormor-version av Princess Leia i slav-bikini. Strömquists nya (eller, inte ens utkomna) bok Ja till Liv! öppnar med en scifi-inspirerad serie där denna figur finns med. Vi har även haft en av hennes andra serier som inspiration i Scifiradion, nämligen titelserien i Einsteins fru.

Vi har dock gjort annat än att bara stå i kö för Liv Strömquists autograf. Vi har även stått i kö för Don Rosas autograf!

Denna gigant bland Kalle Anka-tecknare! Det finns ingen som kan göra äventyrsberättelser med sådan humor och verklighetsförankring. Ofta händer det att jag använder Kalle Anka som källa för någonting i verkligheten, och då är det ofta någon av hans serier som har lärt mig detta. Särskilt läsvärt av honom är t.ex ”Allt löser sig”, där Farbror Joakim & co måste åka till jordens mittpunkt för att undvika jordens undergång.

Tyvärr har resa scifiteman varit svåra att hitta bland författarsamtal och seminarier. Madeleine Hessérus har dock precis kommit ut med en bok, Staden utan kvinnor, om ett Stockholm där kvinnorna har byggt murar omkring sig. Pojkar föds vanligen inte, då de väljs bort med hjälp av en genetisk konsult. Jag har inte själv läst boken och hann inte gå på seminariet, men det låter onekligen intressant!

10 science fictionuppfinningar

För att man ska kunna uppfinna någonting, måste man först ha identifierat ett behov och tänka sig hur man vill att det ska fungera. Detta är (bl.a) vad science fiction är till för, och en av tankarna med det här radioprogrammet är att undersöka de kopplingarna.

Innovation News Daily har gjort en tio-i-topp-lista på uppfinningar som först beskrevs i populärkultur av författare som H.G Wells, Jules Verne och Arthur C. Clarke. Klart lästvärt!

Idag var jag och såg min första helt animerade 3D-film. Filmen med det långa namnet du kan läsa i rubriken handlar om den ursöta Tofu kozo, eller Tofu Boy, en ond ande som inte kan skrämmas och därför blir retad av alla andra onda andar och till och med sin egen far. Av skäl som jag inte tycker förklaras särskilt väl hamnar han och hans vän Daruma i Tokyo, där de träffar människobarnet Ai. Hennes föräldrar har uppfunnit en vädermaskin och ett gängtvättbjörnsandar har understött bygget, allt för att uppnå världsherravälde.

Storymässigt lämnar Tofu Boy som synes övrigt att önska. Men det är en klart gullig film!

Detta är Japans första tecknade 3D-film. Intressant nog är talet på japanska, men filmen släpps över hela världen förutom just i Japan. Och jag kan absolut förstå varför den inte släpps där. Med så tunn story lär den inte vara någon hit på hemmaplan, men utlandet är den exotisk, och väger upp avsaknaden av story med gullighet.

Det mest befriande är att den saknar den uttalade sexism som är så vanlig i anime. Det finns till och med kvinnliga karaktärer vars funktion INTE är att vara någons älskare eller mor, och det är mer än vad man kan säga om de flesta västerländska filmer än idag, tyvärr.